hannah

Varit så som jag var förr. Som bara kunde sätta mig ner me papper å penna å skriva en dikt på tre sidor. Eller typ dagbok som bara stämmer SÅ bra. Jag fick liksom fram alla käsnlor.
fast då mådde jag dåligt.  jag gick och tänkte hela tiden.
när man är lycklig behöver man nog inte skriva av sig på samma sätt.
inte jag iaf.
När vi gjorde projekt arbetet sista året på gymnasiet gjorde jag en ljudbok.
Läste upp alla mina dikter som jag skrivit, allt det mörka.
Alla tyckte det va JÄTTE strongt av mig å göra det, undrade hur jag vågade.

Hade det varit för fler år sen hade jag aldrig vågat läsa upp dom, om ens visat dom för nån.
Nu kan jag sitta å minnas tillbaka å tänka - FAN va bra jag va på å skriva!
Till o me låtarna jag skrev då uppskattas fortfarande, gråtlåten till exempel. Tyckte det va jobbigt å sjunga gråtlåten förr, men inte nu. Gråtlåten-My mama. Linn döpte om den ;)

Utdrag ur en av mina diktböcker:

Tisdag 23/11-04 "Känslan noll"

Försöker att minnas, men har fastnat i det intet alla saknar.
Jag har fastnat i medelpunkten, jag har och är känslan noll.
Varken glädje eller sorg kan nå mig där.
Har murar från alla håll och kanter.
Jag kan gråta inombords, -
men fortfarande ler jag.
Jag kan skratta och "visa känslor", -
men fortfarande gråta mig till sömns.
Den mänskliga sidan av känslor är just lycka.
Är man inte glad kan man inte visa känslor.
Är det inte så det är?
Hellre känslan noll än något.
Hellre att jag gömmer mig i mitt hörn,
än att någon tar mig ifrån det som jag skulle vilja kalla drömvärld.
I och med känslan noll är jag mig själv.
Jag tycker om mig själv.

-Jag vill inte vara som alla andra.