Förlossningsberättelse
Yes. Äntligen orkar jag skriva ner den...
Tisdag 11 augusti.
Vaknar upp vid nio på morgonen. Känns ungefär som att det är någon som trycker mig med en knytnäve i ryygen, ländryggen. Tänker inte så mycket mer på det, går här hemma och gör mina morgon sysslor, kollar FL,FB och bloggen ofcourse.
När klockan närmar sig tio funderar jag på om det faktiskt inte är värkar. Dels för att det är den där obehagliga smärtan som liksom inte gör ont, men inte är skön. Dels för att det vore riktigt jobbigt om det var vanlig ryggvärk.
Det fortsätter i samma takt tills jag är hos barnmorskan 11.30. Hon kollar gladeligen om det är något som händer, och visst, var öppen 5 centimeter. Barnmorskan vart jätte glad och uppspelt och vile ta vattnet med en gång eftersom jag hade så buktande hinna, men vågade inte ifall det skulle bli vädigt bråttom.
Väl ute från barnmorskan ringde jag Tobias och frågade vart han var och jobbade, och frågade om han hade tid att sluta eftersom det började bli dags.
-Va?! Hur mycket var du öppen då? Då måste jag ju komma nu då!
-Neeej då. Det gör nästan inte alls ont, jag har en värk nu. Låter jag smärtpåverkad eller?! Jag kommer till kontoret så åker vi och handlar sen.
Vi åkte och handlade, hem och packade resten av sakerna, hämtade Felicia på dagis, lämnade henne hos mor och far. Vi satt där en stund och drack lite kaffe innan vi åkte, då var klockan runt 14.00.
Vid 15.00 var vi inne på förlossningen. Mötte upp en barnmorska och berättade att det nog var dags, att jag öppnat mig lite men att jag inte hade några värkar alls längre. Inte ens trycket i ryggen var kvar. Hon undersökte mig och jag var fortfarande öppen 5 cm, men även hon tyckte att vattnet redan borde ha gått vid det här laget. Vid fem skulle hon undersöka mig igen och om vattnet inte gått då skulle hon rådgöra med läkare om att ta hinnan på mig.
Jag och tobias låg där och skrattade, pratade och sen tog vi oss en promenad runt sjukhuset. När klockan var runt 16.30 satt vi och åt middag i restaurangen, då började värkarna lite smått komma igen. Väldigt oregelbundet och väldigt svagt.
Barnmorskan kom runt 17.00 som hon sa och kände att jag inte öppnat mig något mer, så hon gick och pratade med en läkare.
18.00 kom hon tillbaka, redo att ta mitt vatten. Fick på sig handsken, närmade sig och POFF så gick mitt vatten innan hon hann så hon fick hopa iväg för det verkligen sprutade ut. Det såg alldeles geggigt ut, men så ska det tydligen va? (Hm. Urk.) Det hann väl gå ca en kvart så kom värkarna igång lite riktigare. Kommer verkligen ihåg att barnmorskan sa: "När du känner att, nej fan, vad har jag gett mig in på? Det här klarar jag inte mer. Jag vil inte längre. DÅ är det dags att föda barn" Sen gick hon igen.
Fick ringa tillbaka henne en stund senare för då började mitt vatten att sippra lite, men det var så jäkla obehagligt och jag låg där och skrattade så att jag skrek, vilket hjälpte vattnet att forsa ännu mer. Det rann över hela magen, utanför sängen och längs hel benen. Låg dessutom fast i en ctg så låg ju mest där och stirrade.
on tyckte inte att jag skulle behöver ha ctg:n längre så hon tog bort den och satte en sån där elektrod på barnets huvud istället, så att jag skulle röra på mig. ÅH fyyyy, vad skönt det var att slippa ligga ner och ha värkar. Usch, verkligen det värsta i hela förlossningen när man blir tvingad att ligga ner.
Stod där och gungade ett tag så började det forsa vatten IGEN så det rann igenom bindan och vart en stor pöl på golvet. Kändes lite pinsamt men det va ju bara att ringa igen.
När jag var "bytt på" och stått där en stund började värkarna komma igång ordentligt, tror klockan var sju när jag kände att "nu gör det ont". La mig i sängen igen och körde profylax andning och blundade (?) varje gång det kom en värk. Barnmorskan kom in och sa att jag kunde sätta mig i duschen en stund, så det gjorde jag.
Satte mig där på den lilla fula stolen och hade skållhett vatten på, det var helt underbart. Satt där och verkligen väntade på att få sådär pang ont så jag ville skrika, men det kom inget. Det bara var lugna, "hårda" värkar.
Till slut vart det lessamt att sitta där i duschen så jag traskade ut til Tobias. Jag lade mig på sängen en stund och det kom en så ihärdig värk så att jag, ja, haha, "stönade". Det blir en sån konstig värk att man jämrar sig liksom, inte skriker. Jämrar lite tyst. Lite högre tyst. Lite till högre tyst. Sen lite högre tyt varannan minut med värkar som håller i sig en minut.
Sen kom barnmorskan igen, eller jag ringde nog på henne. Så hon skruvade igång lustgasen åt mig. Klockan var då 19.30. När hon gick ut tvingade jag tobias att suga i den. Han vågade inte först så där satt vi och fnissade som två små tonåringar som gjorde bus och jämrade sig emellanåt. Tobias tyckte lustgasen var tråkig och jag tyckte han var en fegis som inte vågade "suga ordentligt!"
När klockan var strax innan 20.00 gjorde det sådär pangont. Jag hängde över en gå stol och halv sat i sängen samtidigt som jag jämrade mig. När jag sitter där i värsta värkarna och suger i mig lustgas så ramlar röret av. Jag blir så jävla förbannad. "Va i helvete!? Ja det var ju JÄVLIGT bra att grejena håller när man är här å föder barn! Ha? Nu ser man va landstinget sparar in pengar på iaf! Skit grej! Lustgasen funkar ju för fan inte annars heller!" halvskriker jag och trycker på den där slangen igen (ja jag svor en del, nog säkert ännu mer), sen kunde jag lugna ner mig. När klockan är strax efter 20.00 ställer jag mig upp och jämrar HÖGT i lustgas masken och försöker få tobias att förstå att det är dags att ringa på barnmorskan. Tobias fattar ingenting. Jag fortsätter att jämra och pekar och viftar i armarna neråt golvet, liksom först på magen och sen mellan bena och sen ut. Han fattar ingenting.
-Ska jag ringa barnmorskan eller? Frågar han när tårarna börjar spruta och jag försöker trycka fram att nu kommer ungen ut!
Just precis där, kände jag att - "NEJ! Nu går jag hem. Jag vill INTE föda barn! INTE INTE INTE! Jag trodde att det var faktastiskt men det är rena helvetet. Vad har jag gett mig in på? Jag klarar aldrig det här!"
Barnmorskan kommer in och säger med en gång, att nu är det dags ja? Hon försöker lugna ner mig, men jag försöker förklara att jag inte gråter för att det för ont, utan jag gråter av nån anledning som jag inte har en aning om. Jag bara grät.
Barnmorkan började på och försöka trycka upp mig i sängen.
-AH! Jag orkar inte! Det gör alldels för ont.
-Nej kom igen nu, du klarar det hannah. Duktig tjej!
-LUGNA NER DIG! LÅT MIG FÅ HA VÄRKARNA IFRED FÖRST!
Sen låg jag halvt uppe i sängen med ett ben, stor som en kossa och sög frenetiskt på lustgasen. Just då, där det inte skulle hända, gick slangjäveln av igen.
-MEN SE! VA FAAAN ÄR DET HÄR FÖR NÅN SKIT GREJ! SÅ GJORDE DEN FÖRUT MED! GARGH! (banka banka banka med lustgasmasken i sängen.) DET ÄR MENINGEN ATT MAN SKA LIGGA HÄR OCH HA ONT! (banka banka banka)
Sen satte jag på slangen igen, något ilsken. Som tur var fick jag kraft av att vara så ilsken så jag tog mig upp i sängen.
Väl uppe ville jag ner. Det var så himla obehagligt. Kändes som att huvudet skulle trilla ner. (Hade ju vart praktiskt). Men då kom första krystvärken (20.20), jag höll i ryggstödet på sängen och tryckte på för gud och liv och allt det där. Huvudet tängde ner så det stod precis i öppningen eller vad det nu är, så det gjorde ap ont. Det gjorde så äckligt ont!
Andra värken skulle jag andas igenom. Blev lite hysterisk på barnmorskan där också och frågade om hon var jämt skvatt galen när jag ska hålla emot när det trycker på som jag vet inte vad. Men det gjorde jag iaf.
Tredje krystvärken, poff så var huvudet ute. Nu gjorde det inte alls ont längre. Bara avslappnande. Kändes lite konstigt gjorde det ju när hälften var ute.
Fjärde krystvärken tog jag i och hela hon kom ut, jag satte mig upp direkt och såg det lilla knytet ligga mellan mina ben i sängen.
Det var helt fantastiskt! Lika fantastiskt som första gången. Jag började gråta av lycka och ropade på tobias att det vart en flicka.
Är så oerhört glad över att barnmorskan övertalade mig att stå på knä i sängen i stället. Vart en helt annan känsla att få se hela sitt barn med en gång.
Så. Tisdag 8 augusti, 20.33 är Leah född. 3720 gram tung och 52 cm lång. <3
Och imorn blir mitt knyte 3 månader.
Tisdag 11 augusti.
Vaknar upp vid nio på morgonen. Känns ungefär som att det är någon som trycker mig med en knytnäve i ryygen, ländryggen. Tänker inte så mycket mer på det, går här hemma och gör mina morgon sysslor, kollar FL,FB och bloggen ofcourse.
När klockan närmar sig tio funderar jag på om det faktiskt inte är värkar. Dels för att det är den där obehagliga smärtan som liksom inte gör ont, men inte är skön. Dels för att det vore riktigt jobbigt om det var vanlig ryggvärk.
Det fortsätter i samma takt tills jag är hos barnmorskan 11.30. Hon kollar gladeligen om det är något som händer, och visst, var öppen 5 centimeter. Barnmorskan vart jätte glad och uppspelt och vile ta vattnet med en gång eftersom jag hade så buktande hinna, men vågade inte ifall det skulle bli vädigt bråttom.
Väl ute från barnmorskan ringde jag Tobias och frågade vart han var och jobbade, och frågade om han hade tid att sluta eftersom det började bli dags.
-Va?! Hur mycket var du öppen då? Då måste jag ju komma nu då!
-Neeej då. Det gör nästan inte alls ont, jag har en värk nu. Låter jag smärtpåverkad eller?! Jag kommer till kontoret så åker vi och handlar sen.
Vi åkte och handlade, hem och packade resten av sakerna, hämtade Felicia på dagis, lämnade henne hos mor och far. Vi satt där en stund och drack lite kaffe innan vi åkte, då var klockan runt 14.00.
Vid 15.00 var vi inne på förlossningen. Mötte upp en barnmorska och berättade att det nog var dags, att jag öppnat mig lite men att jag inte hade några värkar alls längre. Inte ens trycket i ryggen var kvar. Hon undersökte mig och jag var fortfarande öppen 5 cm, men även hon tyckte att vattnet redan borde ha gått vid det här laget. Vid fem skulle hon undersöka mig igen och om vattnet inte gått då skulle hon rådgöra med läkare om att ta hinnan på mig.
Jag och tobias låg där och skrattade, pratade och sen tog vi oss en promenad runt sjukhuset. När klockan var runt 16.30 satt vi och åt middag i restaurangen, då började värkarna lite smått komma igen. Väldigt oregelbundet och väldigt svagt.
Barnmorskan kom runt 17.00 som hon sa och kände att jag inte öppnat mig något mer, så hon gick och pratade med en läkare.
18.00 kom hon tillbaka, redo att ta mitt vatten. Fick på sig handsken, närmade sig och POFF så gick mitt vatten innan hon hann så hon fick hopa iväg för det verkligen sprutade ut. Det såg alldeles geggigt ut, men så ska det tydligen va? (Hm. Urk.) Det hann väl gå ca en kvart så kom värkarna igång lite riktigare. Kommer verkligen ihåg att barnmorskan sa: "När du känner att, nej fan, vad har jag gett mig in på? Det här klarar jag inte mer. Jag vil inte längre. DÅ är det dags att föda barn" Sen gick hon igen.
Fick ringa tillbaka henne en stund senare för då började mitt vatten att sippra lite, men det var så jäkla obehagligt och jag låg där och skrattade så att jag skrek, vilket hjälpte vattnet att forsa ännu mer. Det rann över hela magen, utanför sängen och längs hel benen. Låg dessutom fast i en ctg så låg ju mest där och stirrade.
on tyckte inte att jag skulle behöver ha ctg:n längre så hon tog bort den och satte en sån där elektrod på barnets huvud istället, så att jag skulle röra på mig. ÅH fyyyy, vad skönt det var att slippa ligga ner och ha värkar. Usch, verkligen det värsta i hela förlossningen när man blir tvingad att ligga ner.
Stod där och gungade ett tag så började det forsa vatten IGEN så det rann igenom bindan och vart en stor pöl på golvet. Kändes lite pinsamt men det va ju bara att ringa igen.
När jag var "bytt på" och stått där en stund började värkarna komma igång ordentligt, tror klockan var sju när jag kände att "nu gör det ont". La mig i sängen igen och körde profylax andning och blundade (?) varje gång det kom en värk. Barnmorskan kom in och sa att jag kunde sätta mig i duschen en stund, så det gjorde jag.
Satte mig där på den lilla fula stolen och hade skållhett vatten på, det var helt underbart. Satt där och verkligen väntade på att få sådär pang ont så jag ville skrika, men det kom inget. Det bara var lugna, "hårda" värkar.
Till slut vart det lessamt att sitta där i duschen så jag traskade ut til Tobias. Jag lade mig på sängen en stund och det kom en så ihärdig värk så att jag, ja, haha, "stönade". Det blir en sån konstig värk att man jämrar sig liksom, inte skriker. Jämrar lite tyst. Lite högre tyst. Lite till högre tyst. Sen lite högre tyt varannan minut med värkar som håller i sig en minut.
Sen kom barnmorskan igen, eller jag ringde nog på henne. Så hon skruvade igång lustgasen åt mig. Klockan var då 19.30. När hon gick ut tvingade jag tobias att suga i den. Han vågade inte först så där satt vi och fnissade som två små tonåringar som gjorde bus och jämrade sig emellanåt. Tobias tyckte lustgasen var tråkig och jag tyckte han var en fegis som inte vågade "suga ordentligt!"
När klockan var strax innan 20.00 gjorde det sådär pangont. Jag hängde över en gå stol och halv sat i sängen samtidigt som jag jämrade mig. När jag sitter där i värsta värkarna och suger i mig lustgas så ramlar röret av. Jag blir så jävla förbannad. "Va i helvete!? Ja det var ju JÄVLIGT bra att grejena håller när man är här å föder barn! Ha? Nu ser man va landstinget sparar in pengar på iaf! Skit grej! Lustgasen funkar ju för fan inte annars heller!" halvskriker jag och trycker på den där slangen igen (ja jag svor en del, nog säkert ännu mer), sen kunde jag lugna ner mig. När klockan är strax efter 20.00 ställer jag mig upp och jämrar HÖGT i lustgas masken och försöker få tobias att förstå att det är dags att ringa på barnmorskan. Tobias fattar ingenting. Jag fortsätter att jämra och pekar och viftar i armarna neråt golvet, liksom först på magen och sen mellan bena och sen ut. Han fattar ingenting.
-Ska jag ringa barnmorskan eller? Frågar han när tårarna börjar spruta och jag försöker trycka fram att nu kommer ungen ut!
Just precis där, kände jag att - "NEJ! Nu går jag hem. Jag vill INTE föda barn! INTE INTE INTE! Jag trodde att det var faktastiskt men det är rena helvetet. Vad har jag gett mig in på? Jag klarar aldrig det här!"
Barnmorskan kommer in och säger med en gång, att nu är det dags ja? Hon försöker lugna ner mig, men jag försöker förklara att jag inte gråter för att det för ont, utan jag gråter av nån anledning som jag inte har en aning om. Jag bara grät.
Barnmorkan började på och försöka trycka upp mig i sängen.
-AH! Jag orkar inte! Det gör alldels för ont.
-Nej kom igen nu, du klarar det hannah. Duktig tjej!
-LUGNA NER DIG! LÅT MIG FÅ HA VÄRKARNA IFRED FÖRST!
Sen låg jag halvt uppe i sängen med ett ben, stor som en kossa och sög frenetiskt på lustgasen. Just då, där det inte skulle hända, gick slangjäveln av igen.
-MEN SE! VA FAAAN ÄR DET HÄR FÖR NÅN SKIT GREJ! SÅ GJORDE DEN FÖRUT MED! GARGH! (banka banka banka med lustgasmasken i sängen.) DET ÄR MENINGEN ATT MAN SKA LIGGA HÄR OCH HA ONT! (banka banka banka)
Sen satte jag på slangen igen, något ilsken. Som tur var fick jag kraft av att vara så ilsken så jag tog mig upp i sängen.
Väl uppe ville jag ner. Det var så himla obehagligt. Kändes som att huvudet skulle trilla ner. (Hade ju vart praktiskt). Men då kom första krystvärken (20.20), jag höll i ryggstödet på sängen och tryckte på för gud och liv och allt det där. Huvudet tängde ner så det stod precis i öppningen eller vad det nu är, så det gjorde ap ont. Det gjorde så äckligt ont!
Andra värken skulle jag andas igenom. Blev lite hysterisk på barnmorskan där också och frågade om hon var jämt skvatt galen när jag ska hålla emot när det trycker på som jag vet inte vad. Men det gjorde jag iaf.
Tredje krystvärken, poff så var huvudet ute. Nu gjorde det inte alls ont längre. Bara avslappnande. Kändes lite konstigt gjorde det ju när hälften var ute.
Fjärde krystvärken tog jag i och hela hon kom ut, jag satte mig upp direkt och såg det lilla knytet ligga mellan mina ben i sängen.
Det var helt fantastiskt! Lika fantastiskt som första gången. Jag började gråta av lycka och ropade på tobias att det vart en flicka.
Är så oerhört glad över att barnmorskan övertalade mig att stå på knä i sängen i stället. Vart en helt annan känsla att få se hela sitt barn med en gång.
Så. Tisdag 8 augusti, 20.33 är Leah född. 3720 gram tung och 52 cm lång. <3
Och imorn blir mitt knyte 3 månader.
