Hemliga minnen
Back to the beginning...
Hemliga minnen med dig.
Hemliga minnen med er, som bara ni vet. Som bara ni känt. Som inte dom andra förstår.
Och jag får ångest. Sådan fruktansvärd ångest när jag minns. Men en ångest som jag ändå plågar mig med då jag tycker om att minnas tillbaka. Snyfta lite, tycka lite synd, skratta, blir nyförälskad, känna mig omtyckt, hatad, lurad, förnedrad, snygg.
Jag trivdes i mig själv.
Jag var så mycket mig.
Jag stod på mig, kämpade. Jag gjorde allt för dig. Medan vi gjorde allt för varandra.
Vi fanns alltid där, varje kväll, varje natt.
Vi såg varandras sorger, vi såg varandras glöd.
Det var som att vi var flugor på ett spindelnät. Något höll oss samman.
Den tiden är förbi.
Den tiden är glömd.
Men så helt plötsligt minns man, hemliga minnen.
Minnen ingen annan vet. Minnen som får dom att må dåligt.
Perfect didn't feel so perfect.
Minnen jag håller för mig själv, med dig.
Jag har sagt till någon, en del.
En del av mig som jag kan berätta, men det har sårat.
Hur jag sett ut, betett mig. Hur lågt jag sjunkit.
Det har format mig. Gjort mig till någon som jag kan minnas tillbaka till.
Ärrad och skalad.
Jag gör inte det misstaget.
I'm coming clean.
Jag saknar mörkret. Tiden då vi, ni, mina vänner, gjorde varandra glada.
När vi satt. Gick. Tittade.
Lyssnade på musikens ljuva toner, som fick oss att drömma bort.
Gatorna som lös. Ögon som tindrade.
Vatten.
Inte så jävla komplicerat.
Jag dög som jag var - ni var perfekta.
Inget skulle ändrats.
Vi hade alltid varandra. Vi var hos varandra. Ingen gick ensam.
Ni var mina fåglar som lyfte mig högt, som fick mig att sväva.
Jag föll aldrig.
Jag hakade mig fast.
Vi skapade hemliga minnen, vi aldrig glömmer.
