gahhh...
Jag skojjar inte när jag säger att jag håller på att få en nervsammanbrott vid varje hämtning på förskolan! Felicia vill INGENTING! Inte ha mig där, inte ha mig i närheten, inte åka hem, inte klä på sig, inte ha skorna på rätt fot, inte ha hjälp, inte klä sig själv. Jag blir fan helt galen! För allt detta följs av ett evigt skrikande och grinande i en decibel nivå som jag inte ens tror är laglig! Sen fortsätter hon helst hela vägen hem, och idag har hon fortfarande inte slutat grina. Just nu grinar hon för att hon inte får dricka coca cola som mellanmål (vilket hon ALDRIG fått!).
Saken hör också till den att jag inte tycker om massa fjanterier. Jag har försökt att spela efter hennes regler och strukit henne medhårs. Suttit snällt och väntat på förskolan, lätit henne till slut bestämma sig vilket hon ändå ändrar på. Det är definitivt inte bra för mitt blodtryck för det enda det resulterar i är att hon blir två gånger värre nästa gång med skrikandet och vad hon vill ha.
Därför är jag sten hård. Så gott jag kan med tjugo ögon i nacken. Vill Felicia inte ha skorna, då får hon väl gå barfota! Vill hon inte klä på sig jackan, då får hon vara utan eller så klär jag på. Vill hon inte gå därifrån, då tar jag henne under armen och bär henne till bilen varesig hon skriker eller inte. Hon har även fått för sig att fröknarna ska klä på henne när vi ska hem. Dom klär inte e4ns på henne på dagen, det gör hon själv. Och är det någon gång dom inte ska klä på så är det definitivt inte då, för då är jag där och det är MITT ansvar. Det är JAG som är förälder. Men Felicia har märkt att det går och spela på det här för fröknarna kommer gärna och sneglar lite som om det vore synd om henne. Är det det? Är jag för hård? Jag menar dom har ju massvis med barn att ta hand om! Nör mitt barn slutat för dagen, då har hon slutat för dagen. Kanske är det jag som gör fel? Men vad ska man göra när tålamodet tryter? Det finns föräldrar som mer än gärna sitter i en kvart och väntar på barnen för att det är fri uppfostran och att dom praktiskt taget gör som dom vill, men jag vill inte ha det så. Jag respekterar Felicias önskan - till viss del. För hon måste lära sig när och hur man får saker här i livet. Och det är INTE genom att grina, INTE genom att skrika, INTE genom att göra tvärtemot vad mamma och pappa säger.
Ja nej jo. jag blir helt galen och mentalt slut körd.
Men nu har jag skrivit av mig. Jag tar tio djupa andetag och går ner till min dotter som fortfarande skriker för att jag inte kom när HON SA TILL MIG ATT KOMMA. (första meningen jag skrev sa hon så).
Tålamod är en dygd.
Saken hör också till den att jag inte tycker om massa fjanterier. Jag har försökt att spela efter hennes regler och strukit henne medhårs. Suttit snällt och väntat på förskolan, lätit henne till slut bestämma sig vilket hon ändå ändrar på. Det är definitivt inte bra för mitt blodtryck för det enda det resulterar i är att hon blir två gånger värre nästa gång med skrikandet och vad hon vill ha.
Därför är jag sten hård. Så gott jag kan med tjugo ögon i nacken. Vill Felicia inte ha skorna, då får hon väl gå barfota! Vill hon inte klä på sig jackan, då får hon vara utan eller så klär jag på. Vill hon inte gå därifrån, då tar jag henne under armen och bär henne till bilen varesig hon skriker eller inte. Hon har även fått för sig att fröknarna ska klä på henne när vi ska hem. Dom klär inte e4ns på henne på dagen, det gör hon själv. Och är det någon gång dom inte ska klä på så är det definitivt inte då, för då är jag där och det är MITT ansvar. Det är JAG som är förälder. Men Felicia har märkt att det går och spela på det här för fröknarna kommer gärna och sneglar lite som om det vore synd om henne. Är det det? Är jag för hård? Jag menar dom har ju massvis med barn att ta hand om! Nör mitt barn slutat för dagen, då har hon slutat för dagen. Kanske är det jag som gör fel? Men vad ska man göra när tålamodet tryter? Det finns föräldrar som mer än gärna sitter i en kvart och väntar på barnen för att det är fri uppfostran och att dom praktiskt taget gör som dom vill, men jag vill inte ha det så. Jag respekterar Felicias önskan - till viss del. För hon måste lära sig när och hur man får saker här i livet. Och det är INTE genom att grina, INTE genom att skrika, INTE genom att göra tvärtemot vad mamma och pappa säger.
Ja nej jo. jag blir helt galen och mentalt slut körd.
Men nu har jag skrivit av mig. Jag tar tio djupa andetag och går ner till min dotter som fortfarande skriker för att jag inte kom när HON SA TILL MIG ATT KOMMA. (första meningen jag skrev sa hon så).
Tålamod är en dygd.
