hannah

Från det ena till det tredje. Jag har så många visioner men lite ork. Jag har inte gjort något alls under de här dagarna. Ingenting. Jag lekte med barnen igår, sen låg jag i soffan och stirrade. Samma i förrgår, och dagen innan det. Det jag max gör på en dag är antingen plocka i/ur diskmaskinen eller tvättmaskinen. Ändå tycker jag att oj vad mycket jag har gjort idag. Eh, nej. Så får jag dåligt samvete. Så får jag ångest. Så gör jag något och får ännu mer i ångest för hela hjärnan och kroppen bara skriker nej. Ropar på barnen och blandar ihop namnen och sakerna. Ta gaffeln och ge till pappa. "mamma, det här är en tallrik". Ja, ja, ja, tallrik menade jag såklart. Ta med den där... den där... den där som har formen som en... Den, säger jag och pekar. Den med lite blankt. "Skålen?" Ja, mitt fina söta rara barn som står ut när jag inte kommer ihåg någonting. Eller folk som står mig nära som jag blivit elak mot, bitsk och ilsk. Visar inga känslor förutom tomhet och ilska. Eller kunderna jag glömmer skriva upp och kunderna jag pratar med och får ringa upp och fråga "vad pratade vi om nu igen?". Jag får kolla kalendern hela tiden men kommer ändå inte ihåg vilken dag det är. Jag tycker att jag har varit så produktiv, jag har gjort så mycket! Fast att hela kroppen och hjärnan skriker och gör ont. När jag kommer dagen efter, har jag visst bara suttit. Jag har plockat högar med papper. Det är vad jag gjort. Jag känner inte igen mig själv och tar avstånd från det jag blivit. En bitter gammal kärring. Mest rädd blir jag också. Ska jag må så här hela livet? Är det så här illa jag kommer må varje morgon, är det så här rädd jag kommer vara varje gång telefonen ringer, sån här ångest jag kommer ha varje gång jag ser en speciell människa på jobbet för att jag alltid skriker på denne? Kommer jag alltid äta frukost vid skrivbordet för att jag ibland bara inte orkar ta tio djupa andetag och gå till frukostbordet? Kommer jag fortsätta att inte vilja sova för att då blir det en ny morgon, med kanske ännu mer glömska? Förmodligen mer glömska. Hjärnan liksom har stängt av.
Så ska jag på mitt första kbt möte sen och mår redan illa över det för det är en ny människa som ska döma mig och kanske tycker lika om mig som jag gör. Att jag är en löjlig liten människa som behöver rycka upp mig. Det finns inga fel som jag beskriver, utan att jag är just en bitter gammal kärring. Det gör mig rädd. Och gråtig. Fast gråter gör jag ju för allt. Nu för tiden.
Helt plötsligt har jag skrivit allt på bloggen och undrar om man ska trycka på publicera knappen fast det kvittar känns det som. Det här är ju bara lite text och bara en bråkdel av verkligheten.